Dags för träning

Efter tävlingen åkte vi ner till Nobynäs säteri som ägs av Ulla och Steve Haygood. Här bedrivs frieser uppfödning samt kurs och clinic verksamhet för olika tränare. Hit till Nobynäs kommer Arthur Kottas Heldenberg två gånger per år för att hålla kurs. (Förövrigt det enda stället i Sverige han besöker.) Arthur Kottas har varit en av mina stora förebilder ända sen ungdomstiden så naturligtvis känns det oerhört stort att få träna för en av världens mest meriterade  ryttare/tränare. Man kan utan överdrift räkna  Arthur Kottas Heldenberg till levande legend inom rytteriet som konstigt nog verkar tämligen okänd i Sverige.
Här kommer därför en kort presentation:  (från  www.kottas-academy.com/html/home.html  )

Det är nu fjärde gången jag åker till Nobynäs för att träna för Arhur Kottas. Den här gången hade jag med mig Totoola och Vandolf och vi han riva av 10 pass. Dessa pass är korta men oerhört effektiva och jag har fått massor med hjälp. Arthur tyckte att jag gjort min hemläxa bra (förbättrat sitsen samt bytestekniken) han tyckte också att hästarna var mer runda och lösgjorda. Nu kunde vi jobba vidare mot nya mål. Med Vandolf var det gnuggning av piaff o ettor som gällde och med Totoola piruetträning och byten.

Ridpassen bygger på att systematiskt använda vägar och rörelser till att lösgjöra och samla hästen. Millimeternoggrannhet vad gäller vägar, tempo och steglängd krävs, men utan kraftig skänkel eller tygelhjälper. Ridningen skall ske genom en effektiv sits för att på så sätt göra hjälperna osynliga. Det är övningar isig som samlar hästen, inte ryttaren, och alla rörelser har som mål att utveckla gång, smidighet och samling.  Gångarternas renhet och regelbundenhet är avgörande hur jag kan använda mig av rörelserna. Brister detta måste jag genast minska kraven eller backa till en lättare övning. Ridningen framåt är relativ måttlig och direkt anpassad till hästens lösgjordhet och mentala status. Arthur varnar för forcerad ridning framåt, vilket bara förstärker eventuella felaktigheter samt provocerar fram motstånd mot eftergift.

Under passen växlar vi ständigt varv, vägar, övningar, gångarter och tempon, det blir inte många steg rakt fram. Vi "fastnar" aldrig i en övning eller på en väg, hela tiden kommer nya uppgifter och belöningar till hästen i form av halt, klapp och några steg i fri skritt. Systemet är enkelt men ack så svårt. Rätt sits (o här briser det oftast...) i rätt tempo på rätt väg och det ser faktiskt ut som att det är hästen som själv utför rörelserna - precis som det står i TR beskrivet. För Arthur finns ingen motsättning i klassisk dressyr och tävling - om tävlingarna bedöms i överensstämmelse med TR! (Arthur Kottas är fö själv internationell domare och hans döttrar tävlar på mästerskapsnivå)

Arthur Kottas är mycket mild och försiktig när han hanterar hästarna och verkar ha ett oändligt tålamod, dock är hans tålamod för ryttarfel inte lika stort så det gäller att vara alert och direkt kunna ta givna instruktioner och anvisningar. Att bevittna Arthur arbeta hästar vid hand är magiskt. Du ser absolut inte vad han gör men resultatet är strålande. Snacka om osynliga hjälper!  Oerhört inspirerad är jag nu på väg hem för att fortsätta min träning efter denna enormt givande träningsvecka.

På Nobynäs hemsida hittar du en artikel av Arthur Kottas översatt av Ulla Haygood

www.nobynas.se/artiklar.htm

På väg hem igen efter två full matade veckor med träning och tävling sitter jag o sammanfattar veckorna som varit. Känns egentligen som om jag har varit borta betydligt längre än så för så mycket har hänt men jag skall försöka mig på ett litet sammandrag.

Först bar det iväg till  Vikbolandets nationella tävlingar 9-11 maj. Tävlingarna hade lockat många e ekipage så bortlottning fick tillämpas men som tur var fick jag starta samtliga anmälda klasser. Det var maximerade (40) starter i varje klass så det blev mycket långa tävlingsdagar.

Det började inte så bra...

Med Totoola red jag på fredagen FEI lagtävlingsprogram för juniorer. (msvB nivå) . Totoola kändes jättefin och trots en "tittig" bana med öppna dörrar, läktare nära banan osv. så höll hon sig i skinnet och var fullt koncentrerad, vilket var betydligt mera än man kan säga om mig. Tre felridningar resulterade i uteslutning! Schysst domare lät mig dock rida färdigt programmet med fortsatt bedömning. Det hela kändes extra snöpligt då resultatet hade räckt till en framskjuten placering. Nåja hästen var i alla fall bra.

Kvällsklassen var en S:t George där jagstartade Vandolf. Vandolf kan vara spänd på nya banor men kändes jättefin på värmningen så det var med stort självförtroende vi red inpå banan. Nu skulle det inte bli några felridningar och Vandolf är helt säker på alla i klassen ingående moment. Vi börjar med ett bra trav program och ligger runt 65% då Vandolf i helt plötsligt börjar gnägga o blir tämligen oridbar i både skritt o galopp. 7 förbytts till 3 o vi slutar på 55%. Vilken flop - nu hade jag provat på att både bli utesluten o rida runt på en hysteriskt gnäggande häst. Bägge helt nya erfarenheter.

Fredagens insats kan sammanfattas som klart underkända - jag var inte nöjd.

Men det blev bättre... På lördagen hade jag en jättehärlig ritt på Totoola i FEIs individuella mästerskaps program.  Totoola har ju en otrolig rörelsemekanik så gångartsmässigt är det få som slår henne. Vi fick 67,25 % och en tredjeplats vilket man får vara jätte nöjd med i den stenhårda konkurrensen (fortfarande var det surt att jag slarvade bort fredagens placering)Tilläggas kan ju att det definitivt inte blir några extrapoäng för att man är bosatt i Norrbotten o helt okänd på söderns tävlingsbanor...

Eftermiddagens Intermediaire I med Vandolf var helt annorlunda mot fredagens insats. Mjukt och harmoniskt kunde vi genomföra programmet utan större misstag. Harmoni är mitt mål och utan tvekan kändes Inter I som mycket harmoniskt. Vi skrapade ihop 63,58 % och jag tyckte vi förtjänande varenda poäng! Lördagen sammanfattar jag som mycket väl godkänd - helt klart nöjd!

På söndag var det dags för debut för Totoola i MSV: A Jag red ganska försiktigt då seriebyten inte är helt befästa ännu och jag ville inte att hon skulle bli alltför upphetsad så målet var en saferunda. Det blev en hel del missar, trots detta var jag jättenöjd och resultatet blev 61,09 %.

Sista klassen på meetinget var SvårB1 och det programmet har Vandolf gått en gång tidigare (i fjol på Sundsvalls nationella tävlingar) Målet var att rida godkänt och inte bränna ettorna som förra gången. Ritten kändes jättebra, lugnt och harmoniskt men ändå med god energi bakifrån och med bra takt och flyt. Piafferna var tämligen oengagerade men annars kändes programmet bra och lättridet, jag var jätte nöjd och säker på att jag hade ridit godkänt men fick inte mer än 55,79 %! Väldigt lågt belönad tyckte vi som hade hunnit följa många ritter som fick 60 % och över som saknade mycket att önska vad gäller form, takt, harmoni och DESSUTOM många missar! Det är klart att man då börjar undra vad som bedöms. Det verkar också som att det idag är helt omodernt att tala om osynliga hjälper - jag anser att dressyr skall se lätt ut. Hård och brutal ridning utan känsla för hästen vill jag inte se och  på denna nivå kan man inte acceptera ryckande tygeltag och sparkande skänklar . (för att inte tala om vilka uppvärmningsmetoder man kan använda...) Det är tråkigt att se när hästen enbart verkar vara ett tävlingsredskap och inte en samarbetspartner och vän.

Naturligtvis har vi också under helgen fått se många fantastiskt fina hästar och samspelta ekipage. Till er alla fortsättningsvis stort lycka till! Dagens ros vill vi ge till de fantastiska funktionärer på Vikbolandets Ryttarförening för en otroligt välorganiserad och trevlig tävling. Vi kommer gärna tillbaka!