Clinic med drGerd Heuschmann

I början av september hade jag det stora nöjet att under en dag se Gerd Heuschmann http://www.gerdheuschmann.com/index-index-lang~en.html arbeta med hästar och ryttare på olika utbildningsnivåer.

Dr Gerd Heuschmann, tysk veterinär och beridare, som tillsammans med Klaus Balkenhol startade  http://www.xenophon-klassisch.org/en/index (numera finns han inte med i organisation efter att en del inte så smickrande bilder florerat på webben…) Gerd har skrivit boken ”Tug of War, classical versus modern dressage trainig”…http://www.amazon.com/Tug-War-Classical-Incorrect-Negatively/dp/1570763755 I boken beskriver han mycket ingående men också lättfattat  varför träning som inte är tar hänsyn till hästens anatomi och biomekanik är så förödande för hästen fysiska och psykiska hälsa. Jag kan vamt rekommendera boken till alla som önskar bli en bättre ryttare.

Vad var det då som Gerd predikade under sin clinic? Ja han ansåg att det var MYCKET sällan något fysiskt fel på hästen…det är bara fel på träningen (kom osökt att tänka på det uttryck Reine Hemansson myntade  för många år sedan ”förr var det ryttaren som ska lösgöra hästen – idag är det hästmassören...”) Att ryttarna av idag har alldeles för dålig balans, släpp tyglarna och ställ dig i remontsits för att träna. Rytm är A och O. Kontrollera bakbenen och du kontrollerar hästen, skänkelridning  i stället för tygelridning, var rädd om hästens rygg – anpassa sitsen och sitt följsamt. Hästen måste vara lösgjord innan du kan samla. Intet nytt under solen mao och ändå så svårt!

Min vän Eva Wiss har delat med sig av en sammanfattning av dagen, så här skriver Eva; Dr Gerd Heuschmann

”Hans upplägg på clinicen är ganska enkel: ryttaren får presentera sig och sin häst för publiken, ryttaren rider i ca 5 minuter. Gerd sitter sen upp och rider i 25 minuter, därefter får ryttaren sitta upp igen och berätta hur hästen känns efter Gerds ridning. Det framgick inte om ryttaren hade gjort någon presentation för Gerd innan, jag fick känslan att han hade hört historierna tidigare.

De 8 ekipage vi såg befann sig på olika utb. nivåer, bla. en 3-årig häst under utbildning, en 7-åring som var utdömd utan att egentligen fått någon diagnos mer än att den var oregelbunden i sin gång, en häst gick med hackamore för att den hade haft väldiga tandproblem, en grandprix häst som hade problem med volter till höger.  (De som kom in med hackamore fick fö omedelbart gå ut och byta till träns)

Han klargjorde för oss alla att av ca 10.000 hästar han ridit under sina drygt 40 år så är det kanske 2-3 hästar som det faktiskt har varit ett fel på. Resten har ryttaren åstadkommit.

Han sa på ett väldigt snyggt sätt, att det inte berodde på vargtänder, sneda bäcken, hackamore, sadeln osv utan allt satt i huvudet på ryttaren. De flesta ryttare blev därmed mer eller mindre sågade men på ett oerhört snyggt sätt, ingen kände sig misslyckad utan snarare lyckades han förmedla budskapet "OK jag gör fel, hur ska jag göra".

Vad gjorde då denna Gerd när han satt upp? Jo, jag fick känslan att han "lyssnade in" sig på hästen för att känna hur den rörde sig och sedan uppmuntrade han den att hitta sin egen rytm. Han gjorde detta genom att omväxlande stå i 2-punktsits och lättridning och med en oerhörd känsla för en fast skänkel och en väldigt lyssnande hand såg till att hästen rörde sig friskt framåt och aldrig rörde handen bakåt. Han höll ibland tygeln á la Fillis, ibland höll han innerhanden högre än ytter, ibland satt han medvetet på den andra diagonalen i lättridningen (för att underlätta för hästens svagare diagonal). Vissa hästar såg lite förvånade ut när de faktiskt fick fräsa runt i ridhuset utan att någon höll hårt i munnen. Han var också noga med var han hade bakbenen, begärde att de skulle träda över och ville att de skulle längre in under magen men inte med hjälp av en dragande hand.

Behöver jag berätta att han hade en fantastisk balans och förmåga att koordinera sina hjälper - här har vi alla mycket att lära. Hans tanke är att problemen med hästarna är att de inte använder ryggen och därför inte kan arbeta. Ryttarna har för dålig balans och drar därmed hästarna i munnen och då går allt arbete fördärvat. Hans tips om en god hand är att "tänk att du håller ett champagneglas i varje hand". Han sa att om jag ska ange någon vikt så kan jag säga 2 gram, inte 2 kg. Han sa också "rid med rumpan - tänk med rumpan". Skippa sporrarna tills du får hästen att gå framåt och arbeta med ryggen. Använd din sits och balans.

Som alltid på sådana här kurser kan jag tänka mig att det är svårt att fortsätta sitt arbete på egen hand om man inte har någon "egen Gerd" att träna för eller har den självdisciplinen som krävs. Han berättade att han hade varit på ett ställe och haft kurs och sen kom tillbaka 1 år senare och såg genom ridhusfönstret hur 10 personer satt därinne och red med hängsits och hästen hängande i tygeln ändå. De hade alltså bara tagit till sig den lätta sitsen men inte den lätta handen.

Tyvärr är inte dagens tränare så här franka i sitt budskap och heller inte så hårda med att se till att ryttaren verkligen inte drar hästen i munnen. Ni förstår ju att rollkur inte stod på hans lista över verktyg att ta till.”